När Gamla Stan började bebyggas någon gång för snart 1 000 år sedan var våra förfäder förståndiga nog att bosätta sig på den centrala delen av Gamla Stan – på rullstensåsen. Efterhand som bebyggelsen spred sig kom byggnader att uppföras längre ut och även på utfylld mark ner mot stränderna. Dessa byggnader grundlades på träpålar med en rustbädd mellan grundmurarna och pålarna. Till följd av landhöjningen, som i Mälardalen är c:a
40 cm på 100 år, kom pålarna och rustbäddarna att hamna ovan vattenytan med tillgång till syre och förruttnelse som följd. Detta har under de senaste 30 à 40 åren givit anledning till att med flera olika tekniker förstärka grundläggningen under byggnader vid Skeppsbron, Stora och Lilla Nygatan.
Riksbyggnaderna – dåvarande Riksbankshuset och Riksdagshuset – byggdes i slutet av 1800-talet. De båda byggnaderna, som idag rymmer lokaliteter för Riksdagens arbete är grundlagda på c:a 15 000 träpålar, nedslagna med varierande framgång till ”fast botten” i form av ett bärkraftigt material, vanligtvis morän. Byggnaderna ligger nämligen delvis på en yttre del av åsen. Sedan byggnaderna uppfördes har landet höjts i storleksordningen 40 à 50 cm, varför dessa byggnader tenderade att få samma problem som Gamla Stans byggnader, fast av något ”modernare” slag. För att rädda Riksbyggnaderna till framtiden har en avancerad teknik använts som lokalt höjt vattennivån med c:a 70 cm.
